Om Utvecklingen

Från min ungdom, när jag började intressera mig för världsproblemen, minns jag ett tillrop som fick utstå mycken spott och spe därför att det var reaktionärt: ”Vi måste hänga med i utvecklingen!”

Hur kan det vara reaktionärt att hänga med i utvecklingen? Det måste väl vara mera reaktionärt att inte hänga med?

Haken är att utveckling inte alltid innebär något positivt. Vilken utveckling ville vi hänga med i? Ville vi ha mer utsugning, mer exploatering av fattiga u-länder, mer miljöförstöring, mer pampvälde? Många gick i taket. Det var på sextiotalet och sjuttiotalet.

Om jag i min tidiga ungdom tänkte tillbaka på historien, vad såg jag då? När jag var sju åtta år kunde man gå på bio, matinébiljetterna kostade en krona, och där visades ibland svartvita journalfilmer från ”ute i världen” med statsmän som skakade hand och flygplan som flög och vad det nu var. Inte särskilt intressant för en ung lymmel kanske.

Men så kom televisionen, som det hette då. Jag var nio år. I alla radioaffärer och varuhus visades små lådor som på framsidan hade ett fönster med runda hörn där det visades en grå bild av ett ansikte som pratade. Och när ett skyltfönster hade flera apparater uppställda var det precis samma film som visades i alla! Ibland hade de till och med riggat upp en högtalare så att man kunde höra ljudet också.

Oj vad det var spännande med television! Familjen inhöstade i den vevan sin första och enda tipsvinst och inköpte en jättestor teveapparat av märket Bergengrens … det var en bilfirma som hade gått in på tevemarknaden men innanmätet var förmodligen Löwe eller Nordmende, jag tror inte man hade konstruerat apparaten från scratch.

När jag var elva år såg jag för första gången en tevestudio inifrån. Vilken upplevelse! Jag följde med min pappa till Stockholm eftersom han hade gjort dekoren till en teveteaterpjäs regisserad av Ingmar Bergman som hette Venetianskan. Där stod jag och sörplade i mig allt. Allt direktsändes förstås på den tiden. Jag tror inte Venetianskan skulle sändas just den dagen men allt stod uppställt och finlirandet av dekoren försiggick, samt en filminspelning av en inledningsvinjett (som jag tror aldrig användes). Sen direktsändes ”Hemma med Ria Wägner” från samma studio och jag tror Bergman var rätt sur över att studion var blockerad så att man inte kunde repetera. Detta var den första riktigt avancerade teveteaterproduktionen. Snacka om utveckling. Bergman fann tevemediet underbart och ville vara med i leken. Jag tror dock inte att jag begrep särskilt mycket av pjäsen. Nåja, det fanns annat att se i teven.

Repiga filmbilder från första världskriget och mindre repiga från andra världskriget. Historia! Jag begrep ju att mina föräldrar hade upplevt båda krigen, det första som små barn. Nyhetsrapporteringen var förstås begränsad i början av 1900-talet jämförd med dagens men det satte nog sin prägel på vardagslivet ändå.

När jag föddes hade andra världskriget just slutat och de flesta var övertygade om att nu hade vi lärt av historien och det skulle aldrig mera bli krig. Nu var det teknik och vetenskap som räknades. Utveckling! Framsteg!

Atomforskning. 1945 gjordes det första atombombsprovet och senare samma år bombades de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki med atombomber. Utveckling och framsteg? Jo, det fanns positiva perspektiv på atomforskningen också. Nu började man få insikt i materiens uppbyggnad! Grundforskning alltså. Morsan, som var mycket intresserad av vetenskap och fysik (hon hade gärna velat bli atomfysiker men det blev inte kvinnor på den tiden), berättade att man under hennes skoltid för första gången hade lyckats spjälka atomkärnan i neutroner och protoner. Fantastiskt framsteg!

Om man har följt forskningen sedan dess har man märkt att det har kommit fler och fler partiklar i en aldrig sinande ström. Kvarkar och mesoner och fotoner och bosoner och baryoner och hadroner och allt vad det är. Men gamle Niels Bohrs atommodell står sig ändå rätt bra.

Nåja, historia var det. När jag tänker tillbaka på min egen historia och minns sextiotalet så upptäcker jag att det idag ligger ännu längre bak i tiden än första världskriget gjorde när jag som ung pojke såg de där uråldriga journalfilmerna i teve och hörde mina föräldrar berätta. Det är två generationer nu som jag kan se tillbaka på. Hundra år! Milda Metusalem … ändå knappt ett ögonblick i evigheten.

Utveckling. Den som är ung nu kan svårligen föreställa sig hur primitiv min barndoms högteknologiska kultur var. Ändå innebar den ett jättesprång! Men det riktiga jättesprånget måste vara datoriseringen.

1957 skickades den första sovjetiska satelliten Sputnik 1 upp. Den hade väl någon form av datautrustning och en radiosändare som sände ut signaler (pip pip pip piiip pip pip) som väl kunde dechiffreras på något sätt. Vi såg den och hörde den i teven.

1946 färdigställdes den första datorn, eller elektronhjärnan som det hette då, med 17,468 elektronrör och en massa andra löskomponenter. ENIAC hette den och var ett ofattbart tekniskt mästerverk. Man tänkte sig väl att när datorutvecklingen nått sitt maxläge skulle det finnas tre fyra jättedatorer i varje land. De brukade fylla ett stort rum och måste bli varje lands stolthet, eller hur? Vi vet alla vad som har hänt sedan. Nu medan jag skriver kan jag googla och få fram faktauppgifter om vad som helst på ett par sekunder och min dator är en miljon gånger snabbare än ENIAC. Min medkänsla är stor med forna tiders författare och historiker som fick tillbringa dagar och veckor i dammiga bibliotek bläddrande i ålderstigna luntor för att få fram faktauppgifter till sin ”research” som det heter nu. Huga!

Utveckling och framsteg. När man hade lyckats spränga atomen tyckte man att man visste i stort sett allt man behövde veta om materiens uppbyggnad. Men idag har vi CERNs Large Hadron Collider. Bohrs atommodell kunde väl till och med en vanlig människa begripa sig på men knappast detta. Large Hadron Collider är en ringformig partikelaccelerator med 27 kilometers omkrets där man accelererar protoner till en hastighet nära ljusets där de får en massa som är 7000 gånger vilomassan. Inte nog med det, man har två ringar protoner som går i motsatt riktning och båda går nära ljushastigheten. Sedan får man dem att kollidera. Med dubbla ljushastigheten får man förmoda. Då lär det smälla ordentligt. Det blir något att undersöka! Kanske hittar man den berömda Higgs boson? Det är en teoretisk partikel som ingen har sett. Finns den? Tja … eller kanske lyckas man istället skapa ett svart hål som kommer att växa och till slut uppsluka jorden, som en del olyckskorpar säger? Eller kommer man att kasta nytt ljus över skapelsen, Big Bang och allt det där, som en del hoppas?

För en vanlig människa verkar alltihop iscensättas någonstans ute i det blå. Hur ska man kunna kasta ljus över skapelsen genom att lägga miljarders miljarder på att leta rätt på en hypotetisk partikel? Ärligt talat, det verkar inte ett dugg mer sannolikt än vilken skapelseberättelse som helst hämtad ur bibeln eller någon annan uråldrig jordisk filosofi eller religion. Det är den ultima materialismen på fri fot: Allt kan upptäckas genom att man studerar materien! Det allra viktigaste är att man måste bortse totalt från människan.

Det är något som inte stämmer här. Till och med fysikerna vet att människan inte kan studera verkligheten utan att påverka den.

Så hallå där, Utvecklingen. Bli inte fackidiot! Vidga dina vyer och inse att det finns något som heter paradigmskifte! Kanske är vårt oomkullrunkeliga fundament inte så oomkullrunkeligt som vi trodde? Jag menar, vetenskapen har ständigt trott att den var framme vid en i stort sett fullständig förståelse av världen, och lika ständigt har den fått på käften.

Av Utvecklingen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>