Fusk i musikindustrin

Om ni är intresserade av musik kanske ni orkar se nedanstående youtube-klipp om fusk i musikindustrin.

https://www.youtube.com/watch?v=OO1FkrAG3gg

Man kan diskutera vad som är fusk, menar jag.

Fusk i musikindustrin har funnits ända sedan man började göra inspelningar på bandspelare med fler än två kanaler. Då öppnades möjligheten att göra pålägg i efterhand och skapa en större orkester än man hade från början. Alice Babs kunde sjunga duett med sig själv i ”Den som glad är” med flera låtar. Les Paul lade ribban högt med sina trickinspelningar.

Sen kom syntarna och Mellotron och andra lite simplare s.k. stråkmaskiner. Då kunde man minsann fuska! Ett band kunde ta med sig en hel stråksektion på scenen. Mellotronen var en stor låda som innehöll en bandspelare med många kanaler inspelad stråkorkester, den lät rätt ok, de enklare stråksyntarna lät mest skit.

Moog Synthesizer var en stapel lådor med snörjackfält (typ gammal telefonväxel) på framsidan. Man kunde använda den i studio och imitera olika instrument, som man fick meka fram med olika kontroller. Isao Tomita gjorde många inspelningar med Moog Synthesizer. Keith Emerson hade den med sig på scen och producerade en hel del brölande ljud med den. Men sen kom ju Mini-Moog och efter den massor av olika syntar. Idag behöver man bara några syntar för att fuska fram en hel orkester på scen. Men man behöver fortfarande musiker som kan hantera ett keyboard.

Många kanaler blev grejen. En bandspelare med tvåtumsband rymmer 24 kanaler men det räckte inte för Quincy Jones och ljudteknikern Bruce Swedien som utarbetade ett system där man kunde spela in 21 kanaler och mixa ner till två (plus ett synkspår). Detta gjorde man 10 gånger på 10 stycken band och lade över 2 gånger 10 hopmixade kanaler (plus ett synkspår) till ett 24-kanalsband som sedan mixades vidare ner till två. Ungefär så gick det till. Ja så långt drev man det nog inte men det skulle faktiskt gå att få över 200 kanaler på detta sätt. Puh.

Visst är det fusk med elförstärkta instrument? Njaää. Själv spelar jag basfiol och utan förstärkaren skulle det bli fasen så jobbigt. Förr i världen spelade man s.k. ”slap-bass” men det fixar jag inte. Strängarna skulle smälla mot greppbrädan och klinga ut snabbt (kort sustain) vilket ger högre ljudnivå. Idag spelar man slap-bass på elbas men det är inte för ljudstyrkans skull utan för att få en speciell karaktär på ljudet. Jag kan inte tycka att det är fusk att spela elbas och elgitarr. Det är en ny typ av instrument bara.

Så kom datorer som kunde hantera stora mängder digitalljud och därmed inspelningsprogram typ Cubase och Logic Pro X och många andra t.ex. Studio One som jag använder. Hela bandspelaren och hela mixerbordet ligger i datorn och antalet kanaler bestäms i stort sett bara av hur stor och hur snabb dator man har. Fusk fusk! Men vad skulle jag göra utan det fusket? När vi spelar in Kent Lindskogs trio görs det helt live utan fusk, men mina egna inspelningar är ”sound on sound” som det heter. Min gamla fjäderefterklangsenhet från AKG står på en vind för det finns digitala ekon i datorn, och många andra effekter. Kanalerna spelas in en och en och mixas ihop i datorns mixerbord. Man kan lägga in en Steinwayflygel i datorn för några tusenlappar och slipper slanta upp en miljon. Jag kan spela synthesizer och flygel och trummor på mitt keyboard. FUUSK! Det enda som fortfarande inte är fusk är elbasen och basfiolen.

Det måste vara väldigt frestande att använda datorns kapacitet för att skapa nya fusk av alla de slag som tidigare var omöjliga att göra. Det senaste heter AutoTune. I klippet som nämndes i början visas flera exempel på storstjärnor som sjunger falskt och slarvigt i vetskapen om att detta fixas i efterhand med AutoTune. Med detta program kan man korrigera falsksång, vibrato och tonernas längd på en inspelad sångstämma så att den får ”commercial standard”, som det heter. En grym falsksångare kan fås att sjunga rent. Man kan använda det på instrument också. Om en gitarrist slår en ton fel kan man flytta den så att den blir rätt.

Nu börjar man komma ut på lite sank mark tycker jag. ”Commercial standard” kommer att bli detsamma som urblekt och karaktärslös. Allt måste låta likadant och framför allt, man behöver inte lägga energi på att lära sig sjunga för att bli sångstjärna. Gissa om Alice Babs behövde AutoTune? Knappast, knappast! Det finns några som fortfarande inte behöver det. Agnes Carlsson är en av dem, heder åt henne. När vi spelade in sångstämmor till musiken i min ljudbok använde vi heller inte AutoTune. Heder åt Patricia Ahlborn som fixade det.

Men alla är ju inte sångare och försöker heller inte bli det. Om jag sjunger på en inspelning är det för att ingen annan är intresserad av att spela in mina låtar och jag har ingen studio heller som jag hade på 1980-talet utan det får bli vardagsrummet. Så jag tar mig friheten att gå in och putsa lite med Melodyne som gör ungefär samma jobb som Autotune. Fusk! Men det blir aningen mer okay, dock långt ifrån ”commercial standard”.

Men nu går vi ut på scenen och här har vi den verkligt hala isen. Man betalar en försvarlig bunt kosingar för att se en sångstjärna live och när sångstjärnan snavar och tappar mikrofonen fortsätter PA-anläggningen att sjunga som om inget hänt. Playback kallas det. Mim kallas det. Fusk kallas det också. Mega-fusk.

När Cher sjunger ”Believe” går versen genom AutoTune med kontrollerna ”på max” och när hon sjunger den på scen spelas versen playback. Men det är för effektens skull och det hörs tydligt. Det är inte fusk. Men låter man artisten mima till en hel sångstämma, lagom tillfixad, då är det fusk. Bara därför att artisten inte gitter lära sig sjunga ordentligt eller är för full för att klara av det. Skämmas bör man göra då.

Det finns fallgropar när man fuskar och när man fuskar bör man göra det hederligt och försiktigt. Annars kan man trilla dit riktigt ordentligt!!!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>