Om artisteri

Mitt första musikminne är en låt som hette ”Papperspolkan”. Den spelades in av Calle Reinholdz 1948 och hördes ständigt ute på stan eftersom den spelades i högtalare från bilarna som samlade in papper.

Papperskampanjen måste ha börjat då, 1948, jag vet inte hur många år den pågick. ”Här kommer en bil med papperspolka på”, sa pappa när vi var ute och gick på stan. Jag trodde förstås att den svarta plåthinken på biltaket, högtalaren, var papperspolkan.

Musik är en form av artisteri. Men det fanns annat också som gav mig en speciell svirrande känsla i magen. Pappa var scenograf, teaterdekoratör hette det på den tiden, och han byggde scenmodeller och målade dräktskisser i fantastiska färger. Jag visste att det var det jag också ville göra. Måla i fantastiska färger.

Varje söndag visades programmet Disneyland på TV. Där fick jag se hur man gjorde fantastiska tecknade filmer i fantastiska färger och där var den svirrande känslan i magen igen. Det ville jag också göra. Jag gjorde några lama försök med åttamillimeterskamera men det blev ju inte alls lika fint. Och filmrullarna kostade massor av pengar. Och så måste man gå i skolan hela tiden, hur skulle man hinna med?

Mamma spelade piano. Det tyckte jag var för svårt men jag tog i alla fall pianolektioner några år. Sedan spelade jag fiol några år men det tyckte jag också var för svårt. Först när jag fick tag i en gitarr vid ungefär 14 års ålder började jag få känslan av att musik, det kanske kunde vara något. Men det tog många år innan jag fattade att det som jag var på väg mot kallades artisteri. Jag har kanske inte riktigt fattat det ännu.

Tekniska prylar har alltid intresserat mig. Jag byggde en elgitarr, sedan en elbas, sedan en bandlös elbas, och längre fram en hel inspelningsstudio. Jag byggde ett helt mixerbord och andra grejor till studion, men det var aldrig ett självändamål med prylarna. Ändamålet var att göra musik. Det tog tid att lära sig det till den grad att det blev något av det. Jag försökte sjunga några gånger också men det verkade för svårt. Under tiden kom jag med i ett band i Lund där jag spelade elbas, och en teatergrupp där jag blev skådespelare och ljustekniker.

Jag begrep nog inte att det var artisteri det kallades, det som jag försiktigt tassade in på. Jag stod i kulisserna. Jag minns en mardröm som jag drömde vid flera tillfällen där jag gjorde min stora entré på scenen och skulle spela en roll i en pjäs som jag inte hade läst, jag kunde inga repliker och visste inte vad den handlade om. Snacka om att missförstå vad det hela gick ut på.

Man kan syssla med många former av så kallad artistisk verksamhet men om man inte vågar, då blir man kvar i kulisserna. Man måste våga. Det har jag så småningom fattat. Den unga räddhågade glopen blev aldrig någon riktig artist. Men jag lärde mig en massa.

Jag lärde mig måla, jag lärde mig spela, jag lärde mig skriva, jag lärde mig agera. Det är aldrig fel att lära sig saker. Till slut kanske man får nytta av det.

Artisteri innebär att våga en väldig massa saker. Alla vet det men det är fan så svårt att verkligen göra det. Våga tro på sig själv. Våga misslyckas. Våga synas. Våga lyckas och våga konfrontera allt vad det innebär. Våga ta på sig en alldeles förbannad massa arbete och detta utan att tappa målet ur sikte.

Våga stå framför en publik! Det lärde jag mig under den korta tid när jag var skådespelare. Självlärd, lärd av andra genom workshops och liknande. Ingen utbildning därutöver. När man bara får bukt med rampfebern är det inte så svårt som man skulle kunna tro. Jag är ju inte jag, jag spelar en roll. Det är någon annan än mig själv jag utlämnar. Men man måste hålla i minnet att skådespeleri inte är spel. Man måste bli den man spelar. Använda sig själv för att gestalta den man spelar. Mycket intressant och kul.

Att stå framför en publik som musiker är mycket svårare. Då är det ju jag som står där, till allmänt beskådande. Det tog många år innan jag lärde mig det. Kanske har jag inte lärt mig det riktigt ännu.

Nu är jag 70 år, sysslar med artisteri utan att egentligen fatta att det är det jag gör. Hur många artister blir äldre än 70 år? Tiden krymper.

”Stå här och sjunga den här sången
framför en så alldeles underbar publik
en av de stunder när verkligheten blir sagolik.”

Ur en sång av Robert Broberg. Jubel från publiken. Jag menar att Robert Broberg var en artist. Han väjde till synes inte för något under sina framträdanden som innehöll allt från tokrolig larvighet till djup och innerlig kärlek till livet. Han fick en trogen publik som fyllde Globen flera gånger. Jag minns hans första framträdande i Hylands Hörna där han presenterade ”Robans Skiffle Group”. (Roban med ett b!] Hans första skiva ”Helrobban blandar och ger” håller ännu. Han höll på med en musikal som skulle heta ”Upp genom luften hojj hojj” men jag tror aldrig den blev färdig. Han blev bara 75 år och var sjuk den sista tiden.

Men vi har ju Svend Asmussen – också en artist. Han blev 100 år! Uppträdde ända tills han blev 95. En av de största på jazzfiol. Han kände de gamla mästarna, Stéphane Grappeli och Stuff Smith. Hade spelat med Benny Goodman och Fats Waller. Det var ju i den grå forntiden, snacka om att vara vital. Man behöver kanske inte mula i tidiga år bara därför att man är artist?

Att skriva, författa, är också en form av artisteri. Någon sa att när man har skrivit hundra tusen ord, då är man författare. Jag har skrivit mycket mer än hundra tusen ord men få har läst dem. Att vara författare handlar mindre om att skriva, mer om att synas. Att vara bildkonstnär handlar också mest om att synas. Det är en konflikt att vara doldis i själ och hjärta samtidigt som man jobbar med något som nästan kräver att man är kändis om man ska lyckas. Det är en konflikt inte bara till orden, det är ett envist smärtsamt tillstånd som gör sig påmint och som pockar på en lösning.

Kanske kommer jag att hitta lösningen och jag hoppas min tid räcker till.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>