Ohyggliga scener

Vampyrfilmer brukar drypa av blod. Andra filmer i läskighetsgenren tävlar om att visa otäcka saker som ska skrämma åskådaren. Även vissa böcker går in i detalj på hemskheter. Men vad är det egentligen som är mest ohyggligt?

Bambi och Bambis mamma betar på en äng.
Man hör skott i bakgrunden. Det finns jägare i skogen.
Bambi och mamma springer mot skogsbrynet för att söka skydd.
Bambi och mamma springer.
Man hör ett skott.
Bambi springer, nu är mamma inte längre i bild.
Bambi gömmer sig i grönskan i skogen.
”Mamma!” –  ”Mamma?”

Detta måste vara en av de ohyggligaste filmscener jag har sett, och den är i en disneyfilm för barn!

Disney använder gärna skrämseleffekter i sina filmer, åtminstone var det så på den tiden då gamle Walt Disney ännu levde.

Soldaten som ska mörda Snövit på order av den elaka styvmodern kan inte förmå sig att skada det oskyldiga flickebarnet utan säger åt henne att springa till skogs, så långt bort hon kan komma. I sekvensen när hon springer genom skogen verkar allting vilja skada henne, träden sträcker sina knotiga grenar efter henne, inte förrän hon utmattad faller ihop i en glänta kan hon släppa loss gråten.

I en dramatisk scen i filmen Lady och Lufsen förföljer hundarna hundfångarens kärra där Lufsen sitter inspärrad för att föras till sin baneman. De attackerar kärran så att den till slut välter med häst, kusk och allt, och Lufsen är räddad. Men till vilket pris? Blodhunden Trofast ligger medvetslös i en vattenpöl efter att ha blivit påkörd av hundfångarens kärra. Är han död?

Drängen Alfred är sjuk och måste till läkaren omedelbart. Men det är snöstorm ute och ingen har en chans att ta sig in till Mariannelund.  Det är sista avsnittet i en teveserie om Emil i Lönneberga där Emil spänner hästen Lukas framför släden och kör Alfred genom snöstormen i riktning mot Mariannelund. Det är iscensatt mycket dramatiskt och blir rent skrämmande fram till den punkt då Emil är färdig att ge upp. Han räddas i sista stund av snöplogen.

Det är starka scener för att vara i barnfilmer. Men de tre senare toppar ändå inte den första ur filmen Bambi då det gäller ohygglighet. Varför?

Berättelser. Det finns ohyggliga scener även i böcker, jag kommer ihåg att jag blev starkt gripen av Mark Twains Tom Sawyers Äventyr där Tom och Becky Thatcher gick vilse i den stora grottan som de måste ta sig ut ur innan Indian-Joe fick tag i dem. Som barn är man mycket mer påverkbar. Men hur är det med berättelser för vuxna?

En vistext som måste vara den ohyggligaste som Evert Taube har skrivit måste vara den om Briggen Bluebird av Hull, som var dömd att bli vrak. Fartyget kapsejsar i en storm på julafton utanför Smögen och besättningen räddas av fadern till en av rorsmännen. Det ohyggliga inträffar när det uppdagas att alla är räddade – utom sonen till räddaren.

Ohyggliga scener är idag något helt annat är för femtio år sedan då James Bond utkämpade en nervkittlande kamp i en sovvagnskupé med en närmast övermänsklig skurk. Författare och filmmakare överträffar varandra i våldsamhet, grymhet och blodighet, ”action” som det kallas. Digitalsyntetiserad bild gör att ingenting längre är omöjligt att visa i detalj på film. Men är det ohyggligt? Specialeffekter har fått ett alldeles eget underhållningsvärde men att få dem att bli skrämmande är svårare än någonsin.

Romanen Mästaren och Margarita som jag läste för längesedan är spännande och nervkittlande ända tills man kommer till slutet då alla samlas på Blåkulla och ohyggligheterna skall bli verklighet. Då tappar boken i kraft, enligt min mening. Man blir besviken. Varför?

Jag har också skrivit en scen som jag menar är ohygglig. Den finns i boken Growin’ Leaves. Nioårige Rolle misshandlas tillsammans med sin mamma av styvpappan. Men när mamma tar pappas parti mot Rolle ger han upp och hänger sig hemma i radhusets trappräcke. Det bottnar förstås i min upplevelse av just våld och brutalitet mot oskyldiga barn, som jag tycker är det mest ohyggliga som finns. Sekvensen är möjligen lite för detaljerat beskriven för att det ohyggliga riktigt ska gå fram. Men döm själva.

Det finns säkert mycket att säga om detta och många fler exempel som kan tas fram. Men jag tycker mig skönja åtminstone två gemensamma drag hos de scener som är mest ohyggliga.

1. De beskrivs med enkla medel.
2. De är oåterkalleliga.

Trofast är inte död, han har bara slagits medvetslös och brutit ett ben. Snövit räddas som vi alla vet av de sju dvärgarna. Drängen Alfred klarar sig och Tom och Becky tar sig ut ur grottan och gästar sin egen begravning. Endast Indian-Joe blir kvar där inne när ingångsöppningen muras igen.

Men Bambis mamma kommer inte tillbaka. Inte heller rorsmannen från Bluebird av Hull.

Bambi är en mycket vacker film som är värd att ses bara för bakgrundernas skull. Scenen som beskrevs i början är sparsmakad och innehåller precis vad som behövs för att man ska fatta vad som händer, ingenting mer. I samma ögonblick man hör skottet förstår man att Bambi har förlorat sin mamma. Briggen Bluebird av Hull är en vacker ballad i moll utan bombasmer och musikaliska utbroderingar. Det är detta jag menar med enkla medel. Man slipper grälla specialeffekter men det som är det centrala i scenen går direkt till hjärtat.

Det är något att tänka på kanske om man vill berätta något ohyggligt. Det kan vara svårt att avstå från att bre på tjockt men jag tror inte att det behövs. Snarare är det tvärtom.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>