Film

 

MonicaZ LR

Värsta grymma tjejen

Filmen Monica Z behöver inga fler recensioner men jag kan inte låta bli att skriva ner några egna tankar.

Ett par skivor med Edda Magnason hade jag redan innan filmen hade premiär och att hon var värsta grymma tjejen märkte jag redan då. Men att hon skulle fixa en sån här Monica Zetterlund-grej hade jag väl aldrig föreställt mig.

Edda är en av de mest personliga och begåvade musikanter jag har hört. Jag kan inte säga annat än att hon prickade in Film-Monica perfekt. Film-Monica är ett uttryck som hon själv har använt i en intervju. För filmen gör inte anspråk på att vara en biografi eller en dokumentär, den är baserad på Monica Zetterlunds liv men lever också ett eget liv, helt rätt tycker jag, det skulle aldrig funkat att bara imitera, för det krävs en stark personlighet för att ge rollfiguren den kraft som Monica Z själv hade.

Edda tillhör en generation långt efter Monicas egen och hon har själv sagt att den unga Monica var ny för henne. Jag själv som är bara 10 år yngre än Monica Zetterlund märker att detsamma gäller även mig. Men jag lyssnade inte särskilt mycket på svensk jazz som ung glop. Det kom senare. Väldigt mycket kommer fram i filmen som jag inte hade en aning om och jag kan inte avgöra hur pass troget verkligheten det är. Filmen handlar just om den unga Monica. Hon hade ett tufft och hårt liv men filmen slutar i en ljus och hoppfull ton, så som man vill minnas henne, och berör inte hennes liv som rullstolsburen eller det fruktansvärda öde som drabbade henne då hon omkom. Filmen skildrar många olika händelser i Monicas liv, den är ganska rapsodisk och skulle kunna ramla i bitar men det är Edda Magnason som håller ihop den. Man kan bara älska henne.

Det förekommer en hel del kändisar, mer eller mindre porträttlika, som skymtar förbi. Men jag måste nämna Kjell Bergqvist. Som karaktärsskådespelare är han välbekant, och han gör ett fint porträtt av Monica Zetterlunds griniga farsa, pendlande mellan hans översittaraktiga och stenhårda attityd till Monica och den ömsinta relationen till dotterdottern Eva-Lena.

Edda Magnason går vidare med sin egen grej som är en helt annan än Monica Zetterlunds. Senaste skivan ”Woman Travels Alone” är helt hennes egen.

Hypnotisören lr

Hypnotisören.

Nu har jag sett filmen Hypnotisören också. Det är naturligtvis en välgjord och spännande film, det kan inte sägas annat. Det är en ganska dov stämning i hela filmen, påminner lite om filmen Blade Runner, faktiskt. Oscar Fogelströms musik gör sitt till här.

Det är väl valda skådespelare rakt igenom, trovärdigt agerande, inget fusk. Jag skrev om boken att den påminde om en actionfilm, den är säkert skriven med tanke på att det ska gå att göra film av den.

Vad man kan lägga märke till här och kanske lära sig av är i vilken grad man måste förändra en berättelse för att det ska gå att göra film av den. Intrigen i filmen är åtskilligt förenklad, det är säkert nödvändigt om man ska kunna göra skeendet begripligt. Man får göra förenklingarna med en skarp sax och vara väldigt noggrann så att det väsentliga inte försvinner på vägen. Jag tycker det är bra gjort här. Min bok ”Growin’ Leaves” är också skriven så att det ska gå att göra film av den. Eftersom den innehåller mycket musik är utgångspunkten säkert bra. Men när jag började skriva manus märkte jag just detta, hur man får slåss med berättelsen för att korta ner och begränsa den på rätt sätt, så jag förstår verkligen att det är svårt.

Det gäller förresten Blade Runner också. Förlagan, Philip K. Dicks roman Androidens Drömmar (Do Androids Dream Of  Electric Sheep) innehåller åtskilligt som inte finns i filmen. Man har tagit bort en del rollfigurer och lagt till andra istället. Så även i Hypnotisören.

Nåja, detta handlade om hur man gör en film. Men intressant är också varför man gör en film. Om man går till ett filmbolag och säger: ”Jag vill göra en film på det här manuset, det är nästan klart och här är tjugifem miljoner!” så är det ingen som frågar varför. Det är bara att sätta igång.

Men annars… okay vi har ett manus, men varför ska man lägga ner tid och energi på att finansiera just den här filmen? Varför ska just den här filmen göras och varför ska man slita hund med att hitta rätt skådespelare och allt annat som hör till?

Svara mig på detta, den som kan!

Låt den rätte + Let me in LR

Låt den rätte komma in.

Vampyrfilmer kan ibland vara ganska enahanda. Det är vassa huggtänder och slibbigt blod och ett närmande till ämnet som vore det erotiskt, vilket det knappast är. Men här har vi en mycket annorlunda vampyrfilm.

Det är en mycket välgjord film av en av våra mest framstående regissörer, Tomas Alfredson, efter John Ajvide Lindqvists bok. Man har lagt ner mycket arbete på detaljer och det märks. Filmen handlar om en tolvårig grabb, Oskar, som blir vän med en nyinflyttad grannflicka, Eli, som visar sig vara vampyr. Det blir en mycket speciell vänskap som inte låter sig rubbas av några yttre omständigheter. Oskar är en lite tillbakadragen och ibland mobbad kille, men i samvaron med Eli växer hans mod att slå tillbaka.

Jag tror att Tomas Alfredson först blev lite ledsen över att det gjordes en remake, ”Let me in”, med amerikanska skådespelare. Den amerikanska versionen följer den svenska väldigt noga men med ett par skillnader. En del effekter är lite grymmare än i originalet. Men framför allt slås jag av vilka starka personligheter de två svenska huvudrollerna är jämfört med de amerikanska, som mest liknar en kille och en tjej vilka som helst. Lina Leandersson är definitivt oslagbar som vampyr.

Filmkartongen är full med citat av typen ”mästerverk” och ”årets bästa svenska film”. Även den som inte gillar vampyrfilmer kan nog tycka om den här filmen. Se helst den svenska originalversionen!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>