Lästa böcker

En annorlunda barndom LR

EN ANNORLUNDA BARNDOM av Iris Johansson

Detta är en mycket annorlunda bok. Mycket har skrivits om autism men här har vi en författare som har skrivit om sin egen autism och om vad den har inneburit för henne under hela hennes liv. Det gör att man får en helt annan inblick i vad det handlar om.

Går man längre tillbaka i tiden skulle Iris betraktats som utvecklingsstörd och kanske stuvats undan på någon institution. Men hon är inte utvecklingsstörd, hon är autistisk.

Hon lever i två världar, den verkliga världen och den vanliga världen. Den vanliga världen är den som vi vanliga människor lever i. När Iris är i den världen beskriver hon sig själv i tredje person. När hon är i den verkliga världen är hon ”jag”.

I den verkliga världen är allting tydligt och lätt att förstå men hon förstår inte alls den vanliga världen. Hon förstår vad människor säger men inte vad det betyder. Att en tillsägelse typ ”kom och ät” skulle ha något samband med en förväntad handling har hon inget begrepp om. När människor talar ser hon mönster och fantastiska färger. När de är arga blir det vackra färger så hon tycker om att ställa till med saker så att folk blir arga. Förstår inte alls att det har att göra med något oönskat. Därför skapar hon massor av det som vi vanliga kallar problem. Vill inte ha rena kläder, sitter under bordet vid middagar, säger opassande saker. Hon passar verkligen inte in i några ”little boxes made of ticky-tacky.”

När någon säger något ser hon lika tydligt vad som finns bakom men kan inte förstå varför man ibland ska ”läsa mellan raderna” och ibland hålla tyst med vad man ser. Hela tiden finns den verkliga världen där och lockar på henne. Där finns det primära, det som gäller när inget annat gäller. Det sekundära, det som har en början och ett slut, finns i den vanliga världen. Alla blir till exempel upprörda när någon dör, men i den verkliga världen saknar detta betydelse.

Boken är omöjlig att sammanfatta. Nästan på varje sida finns något som jag skulle vilja citera. På en punkt i sitt liv bestämmer hon sig för att bli vanlig, och hon arbetar mycket hårt på det. Sådant som vi vanliga lär oss per automatik utan att tänka på det kräver massor av energi och tankearbete för henne.

Hon har haft tur på ett sätt, eftersom hon har haft hjälp av några mycket speciella personer. Hennes far gick aldrig med på att hon var utvecklingsstörd och han hjälpte och till och med delvis förstod henne under hela hennes uppväxt. En lärare i skolan hjälpte henne också på liknande sätt. I vuxen ålder har hon haft hjälp av läkaren Göran Grip, en mycket speciell person som jag träffade några gånger under min studietid eftersom vi båda var intresserade av att göra film. Han lånade min (klåfingrigt ombyggda) åttamillimeters ljudprojektor för att lägga ljud på ett par mycket personliga filmer. Han har skrivit boken ”Allting finns” som jag också har läst fastän det var längesen. Här beskriver han på ett ställe hur han lyckades visa Iris att hon varken var ordblind eller hade svårigheter att förstå, och den händelsen berättar också Iris om i den här boken.

De sista kapitlen beskriver hur hon anpassat sig i den vanliga världen och hur hennes speciella gåvor gjort det möjligt för henne att hjälpa människor med kommunikationssvårigheter, människor på glid och liknande.

Autism betraktas av de flesta som ett tecken på ”att något är fel” men alla delar inte den uppfattningen. Alla som på något sätt har kontakt med autistiska personer menar jag kan ha stor behållning av att läsa den här boken. Jag har sett en uppgift (ej verifierad) om att antalet barn som föds med autism har ökat med 10.000 procent från 1975 till 2014. Detta låter otroligt men en som också menar att autism har ökat – och att det finns en anledning till det – är Teal Swan, och jag vill därför sluta med ett citat från henne:

” They did not come here to fit into the box that you are trying to fit them into. They came here to get you out of yours.”

Dandy LR

DANDY av Eric Fylkeson

Jag möblerade om lite hemma, flyttade på bokhyllor, och det gjorde att böckerna kom i en helt annan ordning än tidigare och jag hittade flera som jag knappt kom ihåg att jag hade.

Dandy av Eric Fylkeson är på försättsbladet dedicerad med kulspetspenna till kvinnan som jag bodde ihop med under det sena 70-talet och som jag har en son med. Där finns också en påtejpad lapp med texten ”ersättning för tidskriften Feber vilken tyvärr kollapsat.” Hon hade tydligen prenumererat på Eric Fylkesons poesitidskrift Feber och fick boken som plåster på såren när tidskriftens saga var all. Boken är utgiven av Bo Cavefors Bokförlag år 1975. Ett gammaldags häftat band som ska sprättas! Minns ni dom?

Vi följdes inte åt genom livet och sonen är sedan länge vuxen men detta fynd väcker gamla minnen till liv.

Egenutgivning är som alla vet inget nytt, och på sjuttiotalet kom en explosion av egenutgivna tidskrifter och böcker, i protest mot de stora förlagens dominans och njugga publiceringsprinciper. När jag var barn hade vi spritdoftande stenciler med blålila tryck som någon lärare hade knackat ner på skrivmaskin eller till och med handskrivit med kulspetspenna. Men nu kom elektrostencilen. Man kunde masskopiera, i svart tryck, både text och bild. Elektrostencilen brändes i en apparat med en roterande cylinder under utsändande av en typisk ozondoft och kopiorna kördes ut på en slamrande stencilapparat av märket Gestetner. Jag har själv stått och kört ut stenciler på en sådan maskin. Det gjordes både tidskrifter och böcker med denna teknik. Jag kan inte låta bli att dra parallellen med dagens desktop publishing och print on demand.

Hon läste också Guru Papers, utgiven av Bruno K. Öijer, som var en annan poesitidskrift från samma tid. Han skrev: ”Sverige svämmar över av poeter, men vi lever i ett kulturellt dvärgklimat, där ytterst få har möjlighet att få sina alster utgivna. Det råder en fruktansvärd brist på poetiska publiceringsorgan, och bokkrisen gör inte det hela bättre.” Eric Fylkeson skrev i Feber: ”Feber vill inte bli någon avläggare till storförlagen” eller ”upprätta några förbindelser med landets kulturkapitalism.” Men tidskriften stod också i opposition till ”de socialistiska doktrinernas krav på likriktning av litterära produkter.”

En stor del av de böcker och tidskrifter som gavs ut på detta sätt hade ett politiskt syfte och sjuttiotalet var en smältdegel av politiska motsättningar, ofta grundad på höger – vänster men också på interna meningsskiljaktigheter främst inom vänsteralternativet. Men så fanns också detta ”alternativ till alternativen” som de litterära tidskrifterna utgjorde.

Jag läser nästan aldrig poesi och det jag känner till om ämnet begränsar sig till Heidenstam, Ferlin och några till som man läste om i skolan. Däremot har jag läst ”Verskonstens ABC” av Alf Henriksson, och tar man allt som står där ad notam ger man förmodligen upp försöken att själv skriva poesi överhuvudtaget.

Därför är det fascinerande att helt oförberedd läsa nyare poesi utan versmått och andra stilistiska tvångströjor. Som gammal gubbe läser man antagligen på ett helt annat sätt än yngre människor, vilket ger det hela ytterligare en dimension.

Tidvatten

Vänta inte att
heminredningen ska
hackas sönder av
klockan i din
kropp

GRÅT
RES

Dyk i fostervattnet
och återvänd till
ett möjligt liv
tidigare”

Jamen, det är ju essensen i all självhjälpslitteratur som finns. Just detta slår mig i den här typen av poesi. Det är essensen. Allt onödigt är bortskalat. Därför måste det läsas långsamt och i inte alltför stora portioner. Annars missar man innehållet. Prosa kryddar man med skönhet. Poesi är ren skönhet. Allt det andra får man lägga till själv. Vad lägger ni till det här citatet?

”Guldmedaljör i orkeslöshet”

Det går naturligtvis inte att ”bedöma” eller ”tycka” något om poesi. Det vore som att avgöra färgen på en blomma genom att titta på dess frö. Poesin blommar hos läsaren. Alla dikter slår inte ut men en del blir stora och prunkande och det är inte samma dikter för alla läsare.

Vad säger ni som skriver poesi idag? Går det att ge ut poesi? Vissa förlag säger nej redan i sin programförklaring. Hur fungerar det att ge ut ny poesi i form av egenutgivning? På sjuttiotalet fanns en spirande nyfikenhet inför kulturyttringar som var utanför huvudfåran, men hur är det idag? Jag har en känsla av att det är mycket svårare nu.

(En del citat och faktauppgifter kommer från boken Tänkta Världar av Johan Svedjedal.)

Omslag jag är skillnad LR
JAG ÄR SKILLNAD  av Bobbi Augustine Sand

Maxi Delica är ”skräckrockare”. Det är en släkting till honom som kallar honom så. Egentligen heter han Jonathan Lindgren men när han spelar i sitt band Permafrost är han en annan scenpersonlighet. Han är en känslig och ångestfylld kille och han har trauman med sig från barndomen, men när han spelar får han utlopp och en sorts lindring för allt detta. Permafrost spelar en typ av musik som höjer vibbarna från ångest till vrede. Psykologiskt sett är det ett framsteg och man kan uppleva det mycket starkt, vilket även publiken gör.

Familjerelationerna är komplicerade. Jonathan älskar sina småsyskon men står knappt ut med föräldrarna. Hans eget liv kretsar kring, förutom musiken; kompisar, fester, droger, smink, grymma kläder. Allt sådant som står i kontrast till ångesten. Eller borde göra det. Utan drogerna skulle det inte funka. Sex kan man ha oavsett kön, bara för att det är kul. Men när Jonathan plötsligt blir kär blir han det i en helt annorlunda typ av tjej.

Permafrost är kända och har en stor publik. De turnerar och har gjort två skivor, den tredje är planerad. Jag kan inte säga annat än att det är styvt gjort. Att göra sig känd som musiker är sannerligen inte en dans på resårer. Maxi hatar sin publik och publiken älskar det. Låter knepigt, men det är vreden i positiv mening som är drivkraften. Dock får man betala dyrt för det. Drogandet, festandet och supandet tar på krafterna och kickarna kan vara positiva upplevelser men hur mår man sedan? De andra i bandet har säkert sina spöken med sig också. Under en turné i Tyskland rasar allt. De klarar inte av att genomföra hela turnén.

Jonathans trauman är navet i boken. Det blir till sist så att han har att välja mellan att lösa dem eller att ta sitt liv.

Han får, något motvilligt, hjälp av psykoterapeuten Stefan och det blir en lång väg tillbaka. Terapi är vanskligt. Stefan kommenterar och värderar ganska mycket, det finns terapiformer där det betraktas som direkt fel att kommentera och värdera. Bara det att fullt medvetandegöra ett trauma har en terapeutisk effekt, sen går man vidare därifrån. Men här fungerar det. Stefan blir nästan som en andra berättare, det gör att händelserna dras fram i dialogform, det blir lättläst och lättbegripligt.

Sedan länge förträngda minnen kommer fram hos Jonathan, detta är något man ändå kan säga att de olika terapiformerna har gemensamt. En vanlig bortförklaring är att man kan plantera in minnen, som inte är verkliga. Det är möjligt att det går men man ska vara försiktig med att på det enkla sättet såga ett ohyggligt minne som kommer upp.

Jag går inte in på detaljer. Men jag kan inte låta bli en reflektion. Boken handlar om musik och en kille vars liv är musik. Jag har skrivit en bok om musik och en tjej vars liv är musik. Snacka om att böckerna är olika! Det får en att börja fatta hur stor världen är och hur mycket den rymmer av olika människor, olika erfarenheter och upplevelser – och olika musik! (Jag är musikalisk allätare så det är helt ok!)

Änglar och demoner omslag LR

ÄNGLAR OCH DEMONER  av Dan Brown

Det här är inte en ny bok och detta är ingen recension, men varför jag ändå skriver om den framgår nog.

Robert Langdon är en ganska tillbakadragen Harvard-professor, han forskar i ämnet symboler och man kan väl tycka att det borde vara tämligen riskfritt. Ändå har han en särdeles förmåga att råka i trubbel, och det är inte på smått vis.

Änglar och demoner är ett rejält actionpaket. Under loppet av några få timmar måste Robert Langdon och hans följeslagerska Victoria Vetra följa ett komplicerat och väl dolt spår genom Rom för att rädda livet på fyra bortrövade kardinaler och i slutänden hela Vatikanstaten från undergång.

Dan Brown har alldeles tydligt en massa research i botten när han skriver, och det verkar inte bara vara så att han har bestämt sig för att göra “a little bit of research” utan att han verkligen är intresserad av de historiska fakta som ligger bakom berättelsen. Hur mycket som är odiskutabelt autentiskt kan jag inte avgöra men det skänker händelserna ett drag av trovärdighet i allt det orimliga. Han har till och med fått en audiens hos påven och visats runt i delar av Vatikanen som normalt inte är öppna för besökare. Detta enligt slutorden i boken.

Jag brukar inte läsa så tjocka böcker (den här är på över 600 sidor) men jag läste Da Vinci-koden med behållning och därför skaffade jag även denna. Enligt baksidestexten gjorde Da Vinci-koden Dan Brown till världens mest lästa författare, och ett skäl för mig att läsa den andra i serien är att jag vill veta vad det är som gör en bok SÅ in i helvete bra. Jag såg även filmen Da Vinci-koden så när jag läser Änglar och demoner ser jag Tom Hanks framför mig hela tiden, men det gör ingenting, jag tycker han passade bra i rollen. Änglar och demoner finns visst också som film men den har jag inte sett.

Jag nämnde orimlighet. Boken är spännande och fängslande fastän jag kan tycka att slutkapitlen är lite väl orimliga men det är kanske så det ska vara för att uppehålla intresset. Om man verkligen har lyckats gestalta detta komplicerade skeende på film har man gjort ett bra jobb. Jag vet att innehållet i en bok måste skalas ner en bra bit innan det går att göra film av det.

Och varför är boken nu så in i helvete bra? Här är några tankar om detta:

Recept på en bra bok:
1. Action hela tiden.
2. Många och jämnt utspridda cliffhangers.
3. Charmiga utvikningar som ger liv åt persongalleriet.
4. Konflikter mellan de medverkande. Attacker och förolämpningar.
5. Korta kapitel.
6. Parallellhandlingar.
7. Långt komplicerat sökande efter lösningen på ett helt osannolikt hot.
8. En upplösning som spränger alla gränser för vad man skulle kunna föreställa sig.
9. Allt sker i nutid. Framtid och science fiction blir en konstighet för mycket.
10. Många sidor och hårda pärmar.

Varför är vi så förtjusta i deckare, action och thrillers med orimliga och äckliga vedervärdiga hot som hotar många människor eller hela världen? Jag tror att det beror på hur världen ser ut i dag. Vi omges hela tiden av fruktansvärda och orimliga hot och vi får dem rätt in i vardagsrummet via teve och internet och ibland på gatan utanför våra hem. Skulle detta inte räcka? Nej, på ett sätt är de otillräckliga. Vi kan inte påverka dem! Då behöver vi läsa en thriller där vi vet att slutet är gott. Vi behöver helt enkelt få veta att allt ordnar sig på något sätt även om några får sätta livet till på kuppen. Det är det tomrummet som deckare, action och thrillers fyller.

Flickan i skogen LR

FLICKAN I SKOGEN  av Lars Hansare.

Den här boken är en direkt fortsättning på boken ”Vargfågel” som jag har skrivit om längre ner. Den kan läsas fristående men jag tyckte det gav en extra dimension åt läsandet att ha läst även den första delen.

Vem är flickan i skogen? Hemmansägare Knut Malmberg och hans hund hittar henne i en bil på en skogsväg och det ser ut som om hon försökt begå självmord, men är det verkligen så? Tack vare Knut Malmberg överlever hon med knapp nöd, men hon vill inte, eller vågar inte, tala om vem hon är eller varför hon fanns just där.

Det krävs en hel del detektivarbete för att komma underfund med bakgrunden till att hon fanns där. Skildringen av detta skulle kunna bli en bra film. Alla ingredienser finns, action och spänning, poliser, internationella förvecklingar. Men det är inte ingredienserna som gör det till en bra bok, utan hur de sammanfogas och berättas. Det handlar om levande personer, inte stereotyper. För Knut Malmberg är händelserna en på många sätt omskakande erfarenhet. Han lever ensam med sin hund sedan han förlorat både sin hustru och sin dotter, och på något sätt, utan att egentligen vilja det, låter han flickan i skogen ta den bortgångna dotterns plats i hans liv.

Spåren leder tillbaka till Cypern och till Tunisien. Det som gör att boken är så spännande, och som gör att den mot slutet blir en sträckläsare, är just detta att den har kopplingar till de skoningslösa konflikterna mellan olika islamska grupper i Tunisien, och till den tillsynes olösliga konflikten mellan Islam och den västerländska världen. Vad kommer att hända? Kommer flickan i skogen att överleva? Kommer Knut Malmberg att klara skivan utan att avlossa dubbelpipan? Kommer man att hitta de verkliga skurkarna?

Jag har inte berättat särskilt mycket detaljer ur handlingen och det är med avsikt. Jag vill inte föregripa något av spänningsmomenten. Ni får inte ens veta vad flickan heter om ni inte läser boken!

IsvakenLR

ISVAKEN Ungdomsbok av Catarina Söderquist

Det här är en bok som går till hjärtat på ett speciellt sätt. Vi har alla varit unga och genomlevt våra kriser, många av oss har barn som går eller har gått igenom sina. Ingen av oss kan väl tro att dagens ungdomar har det lättare utan de kommer att känna igen sig.

Jag är inte särskilt kunnig när det gäller dagens ungdomslitteratur men jag läste en massa när jag själv var ung. Då läste vi ungdomsdeckare av Enid Blyton och Sivar Ahlrud, böcker om Jukan och Tarzan och naturligtvis Biggles. Nästa generation läste King och Koontz. Ganska verklighetsfrånvända saker. Men så småningom dök det upp böcker med ett annat innehåll, den första jag läste med ett motiv som tycktes hämtat ur verkligheten var ”Gården” av Sven Wernström. Ett helt annat sätt att skriva och läsa ungdomsböcker. Det gjorde att man vaknade lite. Kanske var det inte det viktigaste i världen att Musse och Långben jagade bovar.

Idag är droger en realitet bland ungdomar och det finns ett oräkneligt antal olika droger att få tag i, den ena livsfarligare än den andra. Gänget i Isvaken – Jacob, Felix, Daniel, Moa och Amanda – håller ihop, hittar på skit, begår brott, knarkar, super och har kul. De tar tabletter för att våga begå brott, man får inte veta vad det är för tabletter men det mesta är antagligen något centralstimulerande. Lyrica nämns på ett ställe, det ska hjälpa mot ångest genom att rota runt i hjärnans signalvägar. Så småningom måste de naturligtvis inse att detta sätt att leva inte har någon framtid. Alla ungdomar måste till slut bli vuxna, vad det nu kan innebära på gott och ont.

Det kommer att bli en ”sista natten med gänget” för dem också. Men den infinner sig brådstörtat och snabbt, för det händer en olycka. Gänget badar bastu mitt i vintern, och svalkar sig i en vak. Men plötsligt försvinner Daniel i vaken, han kommer inte upp. Vad har hänt? Olyckan är ett faktum och ungdomarna är alltför påverkade för att kunna handla rationellt.

De lyckas till sist få upp Daniel ur vaken. Felix, som är den minst omtöcknade, får dit en ambulans. Och Daniel, som är kraftigt nerkyld, blir liggande i koma på sjukhuset under en lång tid. Men vad var det som hände? Var det helt enkelt en olycka som inträffade beroende på att de badade bastu i stenat och asberusat tillstånd, eller finns det något annat också som ligger dolt bakom? Berättelsen har ingen egentlig huvudperson som fungerar som filter, utan allas bilder av händelsen och av konflikterna i gänget kommer fram.

Gänget splittras men faktiskt verkar det som om olyckan till sist svetsar samman gänget på ett helt nytt sätt. De ska alla in i vuxenvärlden, var och en på sitt vis. Felix vet redan vad han vill, han vill bli dansare och han söker till balettakademin och kommer in. Jacob skulle vilja bli trädgårdsmästare men farsan tycker det är fruntimmersgöra och att han borde bli fastighetsmäklare istället. Hursomhelst måste han sluta knarka först. Själv vill han bara ha kul, må bra och vara fri. Det är ju därför man börjar med droger när allt annat är öken.

Oförstående föräldrar och familjeproblem gör sitt till för att komplicera situationen. Men på något sätt hittar de alla en väg att gå vidare, och till sist försonas också gänget och konfronterar situationen så väl som var och en kan.

Det är en snygg bok, proffsigt inbunden och typsatt och väl korrekturläst. Hittar bara ett par konstiga avstavningar och ett enda stavfel … inte illa!

VargfågelLR

VARGFÅGEL av Lars Hansare

Snyggt tryck, proffsig sättning. Så här borde alla böcker från egenutgivare se ut.

Boken är välskriven. Genomtänkt. Vardagsnära, trots att den handlar om ganska ohyggliga saker. Replikerna kan jag kanske tycka borde vara lite mer talspråk, men för tusan, en författare har rätt att ha sitt eget uttryckssätt.

Vargfågel är dramatisk och fängslande ända från de första sidorna. Redan där får man veta Gunnar Falks slutliga öde. Katastrofen etableras ända från början, även i baksidestexten, vilket gör att man upplever boken som en lagbunden resa dit, som i det klassiska antika dramat. Den blir extra intressant för mig som är tillräckligt gammal för att känna igen mycket av det som beskrivs. Till exempel striden om löntagarfonderna, som kritiserades från höger därför att de gjorde om Sverige till ett kommunistland och från vänster därför att de lurade arbetarna att bidra med kapital till företagen i utbyte mot ett icke existerande inflytande.

Och kriget i Mellanöstern. Till att börja med verkar Gunnar Falk leva ett ganska ordinärt liv med vanliga familjeproblem, affärsresor och en jämförelsevis säker ekonomi. Men redan under sin första resa till Israel hamnar han direkt i Yom Kippur-kriget, som utkämpades 1973. De affärer han sysslar med är således inte ofarliga, och storpolitiken kommer att sätta sin prägel på hela hans verksamhet. Jag själv föddes ett år före staten Israels bildande och den infekterade krisen har följt mig under hela livet. När jag var barn var medierapporteringen i huvudsak pro-israelisk, jag har senare förstått att det finns två sidor och att alla judar inte är sionister. Men vad jag undrar när jag är mitt i boken är – kommer Gunnar Falk att välja sida och i så fall vilken?

Läs boken så får ni se. Han gör i alla fall affärer med båda sidorna. Och kanske är det här, om än på ett mer principiellt plan, som själva roten till konflikten ligger. Vem är det som aktivt underblåser aggressionen hos båda sidor? Det finns säkert större aktörer än Gunnar Falk som arbetar efter de riktlinjerna. Han vill helst göra affärer utan storpolitiken men är inte mannen att undvika den eftersom han är verksam i infekterade områden på Jorden.

Händelserna påverkar alla sidor av Gunnars liv och det är intressant att följa vad som händer i hans familj. Det verkar inte påklistrat. Familjen etablerar sig på Cypern och Gunnars affärer inom den medicinska sektorn växer, men i och med att han också börjar handla med vapen börjar han spela under täcket och gynna båda sidor i exempelvis Israel-Palestina-konflikten vilket inte är någon bra idé. Jag menar att många konflikter skulle kunna undvikas om inte kontrahenterna hade gemensamma bakblåsare. Men Gunnar arbetar efter principen ”gör inte jag det så gör någon annan det”, den vanligaste ursäkten då man vill försvara att man väljer dåliga exempel för sitt eget handlande. Jag själv, som inte har särskilt höga tankar om den genomsnittliga etiska nivån inom affärslivet, måste ändå säga: hur kan man vara så jävla dum?

Gunnar Falk syltar in sig i affärer av ett slag som han måste hemlighålla för sin familj, och det leder till allvarliga familjemotsättningar. ”Det här liknar fanimej en Norénföreställning”, säger han. Det är en bra parallell.

Bokens röda tråd är vägen mot katastrofen. Peripetin ligger ungefär mitt i boken, vändpunkten från vilken ingenting längre utvecklas mot något gott.  Trovärdigheten i alla enskildheter kan jag inte bedöma men boken är skickligt iscensatt och man kan faktiskt känna en viss sympati för Gunnar Falk även om han har burit sig urbota dumt åt. Han fattade helt enkelt inte att det han gav sig in på var så farligt som det var. Men blåögdhet kan väl ingen människa svära sig fri från, även om det oftast inte får konsekvenser av denna storleksordning.

Läs boken så får ni veta mer!

Biotron LR

BIOTRON  av Tora Greve

Det finns många sätt att skriva science fiction. Ett vanligt sätt är att brassa på med raketer och strålpistoler och pangpang. Det är en stil som Hollywood ofta har excellerat i, vilket gjorde att exempelvis författaren Isaac Asimov inte var särskilt glad åt Hollywood, han var ju vetenskapsman.

För science fiction handlar ju inte bara om fiction utan även om science. Tora Greve är mycket intresserad av vetenskap och vill att det hon skriver ska vila på en vetenskaplig grund.

Boken heter Biotron. Med biotron menas en människa eller en biologisk varelse som har ”hottats upp” med elektroniska medel. Det kan göras på olika sätt, och i förordet beskrivs hur detta kan göras. Man har stor hjälp av förordet, som också beskriver de avancerade civilisationer som berättelsen försiggår i och vad de kallas, utifrån graden av energianvändning. Vår jordiska civilisation är i jämförelse primitiv.

Konstiga miljöer som befolkas av konstiga varelser kan bli en konstighet för mycket, har någon sagt, men risken är inte stor här. De härskarklaner som berättelsen handlar om är förvisso biotroner många av dem, men de har gott om mänskliga drag. De dricker te med scones och käkar hummer och tårta och de är sannerligen inte främmande för lömska intriger, sexuell lössläppthet, maktkamp, personliga böjelser, kärlek och krig. Berättelsen kretsar kring den unga arvsprinsessan Ashtoreth som så småningom ska bli härskare över civilisationen Dilmun som befinner sig i ett expansivt skede, men detta expansiva skede gillas inte av alla. Ashtoreth uppträder ibland som en vanlig mänsklig om än försigkommen fjortis, men hon är också en mycket avancerad biotron, som har en förmåga att vända uppochner på i stort sett allt varhelst hon visar sig. Detta ställer till med en ansenlig oreda för somliga och man blir så småningom ganska häpen över hennes förmågor. Det bästa med en sådan här bok är om spänningen ökar under läsandet, och det gör den. Det går inte att gissa vad som kommer att hända och då fortsätter man läsa.

Det finns många intressanta uttalanden men jag har fastnat för ett: ”Vi vet alla att varje komplext system kommer att utveckla en egen personlighet på ett visst stadium och bli en självständigt tänkande individ.” Detta är definitivt science fiction, och ett motiv som vi har sett tidigare. Terminator-filmerna exempelvis är helt grundade på föreställningen att ett stort och komplext datorsystem plötsligt får ett medvetande och blir en tänkande entitet. I den här boken finner vi Civilisationsexponenten, som är en virtuell intelligens med ett eget medvetande. Tanken har smittat av sig på det vi kallar vetenskap. Många anser att det mänskliga medvetandet helt och hållet är en funktion av att hjärnan under utvecklingens gång blivit väldigt komplicerad men man kan inte påstå att det är bevisat. Det verkar vara ett löst antagande baserat på att man inte kommit på något bättre, och jag tar mig friheten att såga det. Men i science fiction är det helt okay. Civilisationsexponenten styr det hela till slut.

Någon har sagt att texten innehåller en del ord och uttryck som beror på kontaminering från norska språket, och det verkar stämma, men det är inte så att det stör. Däremot kan jag som typograf störa mig på att texten är satt nästan helt utan avstavningar vilket gör att det alltför ofta blir stora gluggar mellan orden. Med väl valda avstavningar hade man kanske till och med kunnat öka stilstorleken lite vilket hade varit välgörande för mina gamla ögon ..

Men låt inte detta hejda er, boken är läsvärd!

Världensdåligastepråk LR

VÄRLDENS DÅLIGASTE SPRÅK av Fredrik Lindström

De flesta böcker om svenska språket handlar om vad som är rätt och vad som är fel, och ibland om den historiska bakgrunden till att det ena skulle vara rätt och det andra fel. Men här är en bok som går tillväga utifrån en annan utgångspunkt: att språkets viktigaste uppgift inte är att vara rätt eller fel, utan att få människor att göra sig förstådda.

Den gör inte anspråk på att vara uttömmande vetenskaplig, och det är väl detta som gör det möjligt att anta detta friare synsätt. Det är ju så att språket och språkreglerna inte alls är särskilt logiskt uppbyggda, det finns massor av konstigheter och logiska kullerbyttor.

Ordet överdrift känner alla till. Men varför får man inte säga underdrift utan måste använda låneordet understatement? Underdrift är lika förståeligt som överdrift och det handlar ju om att göra sig förstådd. Det svenska ordet för underdrift är litotes, men det förstår man inte, det måste man lära sig betydelsen av.

Det här blir särskilt tydligt i kapitlet som handlar om barn. Barnen lär sig vilket språk som helst väldigt snabbt, inte genom att plugga in språket utan genom att utforska språket, hitta på egna ord och uttryck, testa och åter testa, och detta i det enda syftet att göra sig förstådda. Ungefär fram till puberteten är man barn i språkligt avseende, därefter cementeras ord, uttryck och dialekt, och sedan blir man hänvisad till att lära in resten, vilket tar mycket längre tid, även om det naturligtvis är möjligt.

Jag hörde en gång ett barn säga ”igår gjorde jag världens dummaste het”, vilket förstås är lika begripligt som ”världens dumhet” eller ”värsta dumheten”. Fast fel, vilket barnet så småningom upptäcker och rättar till.

Språkreglerna är fulla av inkonsekvenser och ologiskheter, och det kommer sig av att språket hela tiden förändras, det utvecklas för att vara användbart NU och förändringarna kommer hela tiden ur det praktiskt använda talspråket – med en viss eftersläpning.

Skrivspråket är alltid mera strikt än talspråket. Naturligtvis kan man inte införa förändringar och nymodigheter hej vilt och helt godtyckligt, för det minskar möjligheten att göra sig förstådd. Eller som Tage Danielsson så träffande beskrev det i boken Grallimmatik: ”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” Så förekomsten av språk- och skrivregler är inte alls något som man bör förkasta.

Som författare vill man gärna ha en kreativ relation till språket, annars blir det man skriver väldigt platt och tråkigt. Jag älskar påhittade ord. Povel Ramel har många exempel på detta, till exempel ordet ”skickelsepyntad”, ett underbart ord tycker jag. ”Han satt nerbakad i soffan” har jag själv skrivit en gång. Men poängen är att betydelsen av ordet måste framgå ur själva ordet. Annars gör man bara läsaren förvirrad.

Den här boken betonar just det kreativa i språkets utveckling. Visst finns det ett språk som är rätt idag. Men det har inte alltid varit rätt. Det som är rätt idag har en historisk bakgrund och just sådant går författaren in på ganska detaljerat. Det är inte alls fel att känna till sådana fakta, både när man skriver och när man läser.

Dessutom är det en väldigt underhållande bok.

Predikare-Lena LR

PREDIKARE-LENA av Tore Zetterholm

Den som tyckte om Sverker Snidares bok Den Trettonde Messias tycker jag borde läsa även Tore Zetterholms bok Predikare-Lena, som handlar om Lena Ekblom som föddes 1790. Den rör sig inom samma tidsepok och man känner igen en del, framför allt människornas fattigdom och umbäranden, vettlösa krig, dryckenskap och sjukdomar. Och den handlar om en person som känner att hon har en bestämmelse från Gud som hon måste följa. Hon är ingen romanfigur, hon har funnits i verkligheten.

Boken är från 1974 och går förmodligen inte att köpa men finns på en del bibliotek och kan fjärrlånas.

Ju mer man läser om hur hängivna och kämpande människor misshandlas och förföljs, desto mer häpnar man. Predikare-Lena försökte ge hopp och livsglädje åt den fattiga, av sjukdomar och svält drabbade allmogen, och för detta betraktades hon som paria och fick utstå den grymmaste förföljelse från överheten, bland annat med stöd av Konventikelplakatet som förbjöd religiösa sammankomster utanför Kyrkan. Här har vi Kyrkan som förtryckarinstrument. Det var nog inte vad Jesus av Nasaret tänkte sig.

Vad överheten kan tänka sig ta sig för genom sina mest ondskefulla representanter kan tyckas ofattbart. Beskrivningen av Predikare-Lenas nära tjugoåriga vistelse som inspärrad på dårhuset i Vadstena, trots att hon var klar i huvudet, är bland det mest ohyggliga jag läst. Och det är hämtat ur verkligheten.

Det kan tyckas förmätet att mästra och fördöma en människa som upplever sitt kall och sin bestämmelse så starkt, men inget är förmätet för somliga. Kolla vad Wikipedia sprider:
”Hon var en representant för den så kallade predikosjukan.”
Och:
”Predikosjukan har man kallat en form av extas som yttrar sig i en oemotståndlig lust att sjunga psalmer och hålla botpredikningar. Denna sällsamma sjukdom framträdde för första gången 1839 i Småland – den brukar därför benämnas ”den småländska predikosjukan” – och spred sig även till Västergötland. År 1843 uppgavs ett par tusen personer vara inblandade i företeelsen. Fenomenet började vanligen med kroppsskakningar och konvulsioner. Därefter föll de sjuka i ett slags dvala. När de sen vaknade påstod de att de hade sett syner.”

Vad man nu än har för religiös åskådning ­ – ”Predikosjukan”, bevars! Det är till att ha fantasi!

För inte länge sedan uppmärksammades 25-årsdagen av Berlinmurens fall. Då upphörde existensen av Deutsche Demokratische Republik, DDR eller Östtyskland, som funnits sedan två år efter min födelse. Staten kallades officiellt “det socialistiska paradiset” och skyddades med en stark militärmakt som hade stora likheter med ett fängelse. Men jag har vänner som åtminstone på den tiden delade uppfattningen om DDR som en idealstat.

Jag besökte Berlin några år efter Berlinmurens fall. Resterna av muren löpte som ett sår genom staden. Förmodligen är de kvarteren uppbyggda nu. Men Tyskland återförenades, paradiset försvann från Jorden och Tyskland är åter en kapitalistisk stat. Så vad har åstadkommits? Ingenting!

Jag kan tycka att ett misstag i sammanhanget var att man helt bortsåg från människans andlighet, de nya socialiststaterna var öppet ännu mer materialistiska än de kapitaliststater de var menade att skåpa ut. Men det är min uppfattning. Och den självklara invändningen är då – hur välmående är de länder där man av tradition odlat människans andlighet och till och med betraktar henne som en ande som lever upprepade jordeliv genom reinkarnation? Förresten, när jag besökte DDR för många år sedan, vad såg jag då, om inte fler kyrkor på ett litet område än jag någonsin sett i Sverige? För att vara en acceptabel medborgare förväntades man antingen vara medlem i Partiet – eller i Kyrkan. Jag vet inte om DDRs prästerskap liknade prästerskapet på Predikare-Lenas tid. Men det är möjligt. Det kan vara ett sätt för prästerskapet att bli accepterat av överheten och slippa möta det öde som var Jesus av Nasaret beskärt.

Varje mäktig rörelse, oavsett inom vilket område, har en, eller mer än en, s.k. galjonsfigur, som leder och besjälar rörelsen. Vad händer när den personen dör? Andra vill ta över, och det gäller även i hög grad alla dem som är sura och hämndlystna därför att de skåpats ut och desavouerats och förvandrats till föredettingar.  Hur tar de tillbaka makten? Genom att visa falsk flagg. Vad man än tycker om Vladimir Ilitj Lenin, så tycker jag man kan ta en titt på ett känt citat från honom. De stora ledarna är borta, och ”efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet …” och börja bearbeta innehållet i deras lära för att göra det mera ”antagligt”.

De som tog över efter Jesus och hans efterföljare kunde inte ha läst Lenin. Men de kom på hur de skulle göra.

Varför blandar jag in politik i det här nu då? Ja det är inte därför att det är politik utan därför att det handlar om mänskligt engagemang. Det fanns många ärliga socialister i arbetarklassen som drevs av en äkta önskan att skapa en bättre värld. Det har funnits många ärliga religiösa som velat skapa en rättvisare världsordning. Predikare-Lena var bara en av dem. Hon förföljdes på det mest omänskliga sätt och sviktade ibland i sin tro men gav aldrig upp. Hon hjälpte människor som drabbats av de ohyggligaste lidanden och hon baserade allt på en orubblig gudstro. Hon fick många anhängare bland de förtryckta och fattiga människorna som fick en vision om Herrens godhet och ett kommande paradis på Jorden.

I dag skulle det inte ha fungerat, när de flesta människor tänker ungefär ”Vadå Gud?” Men människor som kämpat för en bättre tillvaro har alltid funnits. Ju mer man läser om människans resultatlösa kamp för en bättre värld, desto mer får man känslan av att förtröstan är ett lätt byte för verklighetens grymhet. Vart är vi på väg? Vad åstadkommer människan egentligen? Har hon blivit bättre? Har vi åstadkommit någon varaktig förändring av livet? Vilken skuld har vi?

Försök tänka så här: Världen är som den är, den är omänsklig, saknar livsvisdom, saknar syfte, den plågar dig och misshandlar dig. Men det gör den därför att den är som den är. Den straffar dig inte. Du är inte ond. Du blir inte straffad för att du gjort något ont. Det har du inte. Arvsynden är en myt.

Du är god. Kämpa för det du tror på. Lev och dö för detta.

Messias bok LR

DEN TRETTONDE MESSIAS av Sverker Snidare

En människa föds och börjar sitt traskande på Jorden. Vad ska hon göra, när världen är full av människor som bara längtar efter att få tala om för henne vad hon ska göra, och som helst ville att man höll käft om vad man själv tycker i denna fråga.

Ofta är det ändå så att du själv känner vad du vill och vad du är ämnad att göra. Men ska du verkligen göra det? Är det inte att förhäva sig?

”Greatness is not this wonderful, esoteric, elusive, God-like feature that only the special among us will ever taste. You know, it is something that truly exists in all of us, it is very simple. This is what I believe and I am willing to die for it. Period. I know who I am and I know what I believe, and that’s all I need to know.” säger Will Smith i en intervju.

Ställ frågan till dig själv, angående det du gör: Är du villig att dö för det?

Frågan kan tyckas skrämmande, men det är också anmärkningsvärt att människor som drivs av en stark övertygelse och får uthärda grymma motgångar ändå fortsätter, för det finns inget alternativ.

Sverker Snidares bok Den Trettonde Messias börjar med ett förord. Han har köpt en sjuttonhundratalsgård och på vinden hittar han en kista som innehåller brev och andra dokument om en man som hette Sam, född 1787, som har bott i huset. Utifrån detta material har Sverker Snidare skapat en egen Sam, som lever ett fascinerande liv. Inte förrän i slutet av boken får vi veta den verklige Sams öde.

Sam tycks ha en instinktiv känsla för vad som felas både människor och djur, och han har en stark empati och en läkande förmåga som låter honom hjälpa de fattiga och de skadade närhelst tillfälle bjuds. Men man kan inte säga att han möts av uppmuntran och förståelse för detta. Snarare skräms människor av hans sätt och person och det börjar redan vid dopet, då den döpande prästen medvetslös faller till golvet och dör två dagar senare. Vad är detta för ett barn? Bor djävulen i honom?

Sam själv känner sin direktkontakt med Gud, och det är inte den straffande guden som det predikas om i kyrkan utan en Gud som visar kärlek och medömkan. Det finns dock människor som har anledning att vara skrämda. Utan att själv förstå hur det går till visar Sam prov på en förmåga att bringa i dagen onda människors mörkaste hemligheter och han får mycket stryk på grund av detta. Ändå tycks han ha ett slags änglavakt. Han går inte under, blir snarast starkare. Hans liv är inte att döda, utan att bistå livet.

Sam har sin bestämmelse, men han är också en man. Han förälskar sig, han känner åtrå, han vill bygga upp ett jordeliv åt sig, bli lycklig. Samtidigt känner han konflikten, och den vill inte ge honom någon ro. Är det detta som är hans bestämmelse, eller är det att söka upp ett kloster i Sydeuropa och kanske bli munk?

Sverker Snidare har ett enkelt och rättframt berättande språk, utan de symboler och metaforer som exempelvis Harry Martinson var mästare på, kanske går tankarna snarare till Jan Fridegård och hans trilogi om Lars Hård. Jämförelsen med dessa författare är inget dåligt betyg och det är därför jag gör den. Den Trettonde Messias är en mycket fängslande bok och spänningen stegrar sig ända till det omskakande slutet.

Static LR

STATIC  (ljudboksupplagan) av Anders Nyman

Static är eterbrus, sådant man brukar höra när man ser myrornas krig på teven. Men ibland dyker det upp något annat i bruset som på ett märkligt sätt försöker meddela sig med huvudpersonerna Bruce och Connie, som inte ens känner varandra i bokens början. Varifrån kommer det? Och varför har huvudpersonerna på ett säreget sätt räddats ur katastrofer? Det blir ett ganska långt och inte precis riskfritt sökande innan man lyckas hitta ursprunget till meddelandena, som har att göra med märkliga och definitivt olagliga experiment på människor.

Den här boken känns som en riktig tegelsten. Ändå tar den inte mer än 8 timmar att lyssna på, det är väl ungefär vad man kan vänta sig av en ljudbok. Det är en snygg produktion, professionellt inläst av Greg Thomas. Den är på engelska så man bör ha någorlunda koll på det språket för att ha utbyte av boken. Spänningen växer under lyssnandet, ibland kanske lite för långsamt, men hav tålamod.

Berättelsen är närmast science fiction och den slutar i en fråga … man får själv föreställa sig ur fortsättningen blir. Med tanke på experimentens karaktär finns det risk att det blir något ganska drastiskt och omvälvande. Kan det vara farligt? Döm själv!

Ferrum LR

FERRUM av Helena Trotzenfeldt

Ett kännetecken på en bra roman är att man känner att det som det berättas om är verkligt. Även om det är en fantasiprodukt så skulle det kunna hända. Ett annat kännetecken är att man märker att författaren vet vad hon skriver om och inte bara har gjort en veckas research och sedan pinnar på, som ofta är fallet i enklare science fiction.

Den här boken försiggår dels i början på nittonhundratalet, dels i början på tjugohundratalet, en bit in i framtiden. Det handlar om personliga öden och det handlar om hot mot rikets fortlevande. Man undrar förstås hur det där hänger ihop men inte förrän på de allra sista sidorna får man svaret. Det hänger ihop, och man får känslan av att det verkligen har hänt eller skulle kunna hända.

Det känns ibland som om man bör sträckläsa boken för att hålla ordning på personerna och inte tappa tråden. Det har jag inte kunnat göra, men jag har nog lyckats hålla ihop det ändå. Berättelsen om personerna i nittonhundratalets början är fängslande och verkar till en början vara en helt annan berättelse än den som försiggår i framtiden. Men lita på att det inte är det! Allt har en mening och intrigen är konsekvent genomförd. En i högsta grad läsvärd bok.

Tre onda LR

TRE BÖCKER OM ONDSKA

Om man tar en titt på alla de människor man mött i livet och försöker beskriva dem finner man lätt en del som sticker ut tydligare än andra. Till exempel den där – som var en så god och fin människa. Eller den där – som var en riktigt taskig och elak jävel. Det är inte svårt att se vem som är övervägande taskig och vem som är övervägande god. Men varför är de så olika? Varifrån kommer skillnaden?

Motsatsparet ont och gott återkommer ständigt i litteraturen. I synnerhet i berättelser med sagomotiv. Men samtidigt måste man konfrontera detta att det också förefaller att finnas en verklig ondska, en ondska som inte är symbolisk utan finns konkret i världen.

Jag vill ta tre exempel på böcker som jag har läst. Den första är välkänd. Det är Hans Alfredsons bok ”En ond man”. Hans Alfredson är känd som en lysande improvisatör och humorist men han har också en mörkare sida och har tänkt mycket över vad ondska är. Han har behandlat ämnet i flera böcker men den här är nog den läskigaste.

Huvudpersonen i boken, Fabrikör Höglund, förekommer i periferin. Men är det inte just detta som kännetecknar verklig ondska? Den förekommer i periferin och påverkar andra människor på ett destruktivt sätt men utan att manifestera sig personligen och ofta utan att personligen råka illa ut. Fabrikör Höglund skadar andra på mycket utstuderat ondskefulla sätt men utan att komma i delo med den så kallade rättvisan.

Han blir till slut mördad, och mördaren, den harmynte drängen som går under namnet ”Idioten”, blir naturligtvis själv jagad av polisen.

Filmen ”Den enfaldige mördaren” baseras på den del av boken som handlar just om den harmynte, i en fängslande rolltolkning av Stellan Skarsgård. Det är ett bra grepp. Ofta hänvisas man att skala bort ganska mycket när en bok görs om till film, och här blir det helt naturligt.

Ondska i vardagslivet handlar romanen ”Snoken” av Eskil Gustavsson om. Den är i sin avskalade enkelhet en ohygglig skildring.

Det finns en sak i boken som får mig att skämmas, och det är stämpeln på försättsbladet, ”utgallrad ur biblioteket.” Vad har biblioteken för ansvar egentligen när de kan plocka bort en bok som är bland de bästa som skrivits? Jag ska av ren misskundsamhet inte nämna vilket bibliotek det gäller.

Andersson söker jobb på Förenade Jonssons som tillverkar mätinstrument. Det är inget anmärkningsvärt med det om det inte hade varit för Ingenjör Virén, kallad Snoken. Skrytsam och överlägsen och förbudsfixerad ställer han till ett helvete för alla underlydande. Andersson får hela sitt liv förstört bara därför att han är en vanlig hygglig arbetare. Om ni vill veta vad verklig ondska är, läs den boken.

Ett originellt grepp har Mats Wahl använt sig av i ungdomsboken ”Den osynlige.” Skolgrabben Hilmer Eriksson upptäcker en dag att han blivit osynlig. Han kan förflytta sig till olika platser och uppleva vad som händer men han kan inte delta i det för ingen kan höra eller se honom. Enligt alla i hans omgivning är han försvunnen och försvinnandet blir föremål för en polisutredning.

Vad har hänt och var finns hans kropp? Harald Fors är mannen som ska utreda försvinnandet och han får en tuff uppgift. Det klarnar så småningom vad som hänt Hilmer, han är inte död ännu men läget är allvarligt. Men varför har det hänt? Flera personer har varit inblandade och deras attityd kan möjligen förklaras. Men söker man den verkliga brännpunkten tycks den finnas i ren ondska. Kan den rena ondskan förklaras? Svaret finns förstås inte i boken men skildringen är ohyggligt närgången och det är en välskriven bok.

För att återknyta till inledningen om den konkreta ondskan. De här tre böckerna handlar inte alls om vanliga människor som råkar fela därför att det är ”mänskligt att fela.” De handlar snarare om genuint onda människor som ständigt sprider förstörelse runt omkring sig.

Man kan ha olika uppfattningar om roten till det onda, varifrån kommer denna ondska. Det är ett viktigt problem att lösa. Det finns många exempel på lösningar. Men kommer problemet med ondskan någonsin att lösas på ett sätt som alla eller de flesta kan instämma i?

Ingmar + Lorem LR

INGMAR BERGMAN KÄNDE ALDRIG SKULD
LOREM IPSUM

De här böckerna av Maria Bielke von Sydow handlar om skuld och smärta och om en hel del annat. När man har läst den första vill man fortsätta med den andra genast, de hänger ihop. Det skall visst komma en tredje också. Det måste det, för sista kapitlet i Lorem Ipsum slutar med en cliffhanger.

En rad livsöden som på ett märkligt sätt vävs ihop. Alla har sin beskärda del av vad som vanvördigt brukar kallas ”skelett i garderoben”. Hemligheter, dystra erfarenheter, djup sorg, allt möjligt.

Och man tänker, finns det egentligen en enda människa som inte bär på ångestladdade hemligheter? Finns det någon som verkligen är lycklig, rakt av? Kan man oberörd av alla hinder gå igenom livet på denna jord, som en del menar delar väsentliga drag med helvetet?

Jag tror att det är möjligt att vara lycklig men det kräver en hel del av livsinsikt som man bara kan tillägna sig på egen hand. Det här är en fängslande berättelse, det är både glädje och sorg och man undrar hur det går, trots att livsöden är ett vanligt litterärt motiv.

Titlarna väcker nyfikenhet. Min pappa kände Ingmar Bergman men jag lärde aldrig känna honom, och nonsenstexten Lorem ipsum dolor sit amet, consectetuer adipiscing elit, sed diam nonummy etc. har jag själv använt massor av gånger när jag har layoutat trycksaker.

Det känns lite personligt och kul!

Bä bä svarta LR

ENGELSK PUSSELDECKARE

Jag har skrivit längre ner att jag inte brukar läsa deckare. Det kan bero på en viss mättnadskänsla, man ser så många deckare i tv att det kan bli lite för mycket. Men min mamma läste mycket deckare och då blev det så att jag också använde dessa böcker som sommarläsning när jag var en ung glop.

Förutom amerikanska pang-pang-deckare blev det engelska pusseldeckare för hela slanten. Patrick Quentin, Quentin Patrick, Agatha Christie, Dorothy L. Sayers och (efter tips av Torsten Ehrenmark i radion) F. Wills Crofts.

Eva Ulleruds Bä bä svarta får är skriven helt i den traditionen. Ibland känns det som att befinna sig i en Hitchcock-film: första halvtimmen händer ingenting.

Boken är till stora delar en reseberättelse och ibland känns det som om det är väl mysigt och konfliktlöst. Å andra sidan stoppas det in lite ledtrådar här och där. Själva mordgåtan är ganska klurig och landar inte helt förrän i det allra sista kapitlet. Har man tagit sig fram till mitten börjar det bli spännande, men fortfarande blir det aldrig dramatiskt utan det är mysigt nästan hela tiden.

Någon recensent skrev att det var många språkliga fel och avigheter, så många att hon knappt kunde läsa vidare. Jag är kinkig med sånt men inte till den grad att jag slutar läsa. Ändå tycker jag nog att en del av dem skulle vara lätta att avhjälpa. Till exempel kunde det väl ha stått ”statyn av Peter Pan” istället för ”Peter Pan statyn” så hade man sluppit särskrivningen.

Engelska pusseldeckare som sagt. Den här boken passar in där till 100 procent och gillar man den genren så gillar man nog den här boken. Tycker man dessutom om reseberättelser är oddsen ännu högre.

Hypnotisören bok LR

EN KRIMINALROMAN:

Jag brukar inte läsa deckare särskilt ofta så jag är inte rätt person att recensera en kriminalroman. Men jag läste Hypnotisören för att försöka se vad det är som gör att den är så bra att kassörskan på Willys spontant utbrast ”Den där är bra!” när jag köpte den (för ett inte särskilt högt pris), och vad det är som är så bra med den att ett förskott på flera miljoner betalades ut av förlaget. Om det nu är sant och inte en PR-ploj. Men även om så skulle vara är det anmärkningsvärt.

Och vad är det som gör att den är så bra att man omedelbart bestämde sig för att göra en film på den och att få ut den så snabbt att regissören Lasse Hallström inte ens hann göra den så färdig att han blev nöjd med den utan satte sig att klippa om den i efterhand?

Jag kan inte minnas någon gång när ett bokomslag har fått mig att köpa en bok. Inte heller denna. Det här omslaget är inget speciellt, det är ganska rörigt och det enda som egentligen syns är författarens efternamn: Kepler.

Ofta tillmäts författarens namn högre lockvärde än titeln och innehållet. Men man kan ändå tycka att detta är märkligt när författaren inte ens finns, det är en pseudonym, och när det är den första boken som givits ut under denna pseudonym.

Det första jag lade märke till är att den är skriven i presens. En lite ovan känsla. Men det gäller inte hela boken. Stora delar är tillbakablickar och de är skrivna i imperfekt. Kanske är det nödvändigt att göra så för att skilja nutid och dåtid åt. När jag kom en bit förbi mitten började jag tycka att boken var för lång. Nästan 600 sidor är för mycket för en bok. Faktiskt tittar jag ofta efter hur lång en bok är innan jag bestämmer mig för att läsa den. Det får inte vara för lång för då är det inte säkert att jag får tid att ta mig igenom den. Därför har jag inte heller läst särskilt mycket av Stephen King. Jag ser hellre filmerna.

Den är slipat upplagd med en rad olika gärningsmän och flera olika brott som egentligen inte har med varandra att göra. Många vilda trådar att hålla reda på för författaren och även för läsaren. Men det allra mest påfallande kännetecknet är detta: Den är ohygglig och läskig. Morden är brutala, sjuka och hemska. Upplösningen är skriven som en synopsis till en modern actionfilm – ingen sparsamhet med effekterna. Kanske är det detta som är bra? Åtminstone actionfilmer brukar frimodigt försöka slå varandra på fingrarna i det avseendet.

Är alla moderna deckare sådana? Som jag skrev läser jag inte deckare särskilt ofta. Jag tyckte dock inte att jag behövde tvinga mig till att läsa denna. Den är faktiskt spännande och man undrar hur det ska sluta.

Summering: Den är spännande, ett skickligt hantverk, brutal och vedervärdigt bloddrypande. Säkert bra egenskaper. Men det är inget unikt. Och flera miljoner i förskott? Och filmproduktion för 25 miljoner eller vad det nu kostar att göra en spelfilm? Och oscarsnominering? Jag tillåter mig att klia mig i huvudet.

Bortvald omslag LR

BORTVALD av Helen Lindell.

Om en vanlig människa häver ur sig ”Du måste vara rent dum i huvudet!” så är det inte många som bryr sig om det. Men om en psykiater säger ”Du har MDB!” så är det plötsligt en diagnos. Trots att det är lika illa underbyggt. MDB eller MBD eller DAMP eller ADHD, whatever. Någon tycker att man är besvärlig och vill få tyckandet att verka vetenskapligt och fint, då tillfrågas en psykiater som har svaret klart att slängas i ansiktet på den drabbade.

Helen Lindell fokuserar inte alls på denna diagnos, även om hon har fått den. Däremot berättar hon om alla som tyckte att hon var besvärlig som barn och som tyckte det var en tillräckligt bra anledning att svika henne. Boken handlar om Marlen som under hela sin uppväxt och ungdom förgäves och ibland desperat letat efter någon enda djävla människa som hon kan lita på. Ofta handlar det om män och förhållanden och man undrar om det verkligen är sant att världen är så full av skitstövlar. Är människor verkligen så urspårade och olyckliga?

Det är en rak och fängslande berättelse som får det att krypa i skinnet. Det kommer en fortsättning och jag kommer att läsa den också.

Skeptiker omslag lr

HANDBOK FÖR SKEPTIKER av Tord Wallström

Det finns en sorts människor som kallar sig skeptiker. Deras generella attityd går ut på att i mästrande ton såga allt som går utanför de allra enklaste invanda tankebanorna. Allt som man inte omedelbart förstår eller håller med om är vidskepligt och till och med farligt.

Jag råkade på boken “handbok för skeptiker” någonstans på internet. I boken står faktiskt en sak som jag håller med om, angående just skeptiker: ”Den som är skeptisk mot allt måste också vara skeptisk mot sin egen skepsis.”

Annars innehåller boken ett sammelsurium av kortfattade kommentarer till allt möjligt som förefaller en smula ovanligt eller ovetenskapligt. Förvirringen förstärks av att allt är ordnat i bokstavsordning men det är inget att säga om det, det får man acceptera. Det som författaren verkar allra mest förbaskad på är det vaga begrepp som kallas ”New Age” som han ideligen återkommer till.

Vad gäller själen och medvetandet skriver författaren helt riktigt att det är ”i grunden oförklarat” men samtidigt häver han ur sig att de är ett ”biologiskt fenomen, givetvis knutet till hjärnprocesser.” Hur dum får man vara? På ett annat ställe skriver han under rubriken ”Ockhams rakkniv” följande: ”om två förklaringar av ett fenomen är jämbördiga bör man välja den enklaste.” Vetenskapen har aldrig funnit något medvetandecentrum eller någon central processorenhet i hjärnan, denna har fullständigt gäckat hjärnforskningen som faktiskt är rätt avancerad idag. Den enklaste förklaringen kan mycket väl vara att den helt enkelt inte finns i hjärnan. Men för att lösa detta mysterium krävs ett mycket större skarpsinne än vad en skeptiker är mäktig.

Det kommer alltid att finnas saker som vetenskapen vid en viss tidpunkt inte kan förklara. Den som är skraj för allt som är nytt och outforskat kanske kan finna tröst och hugsvalelse i att läsa en sådan här bok. Men man frestas ändå citera Lasse O’Månsson i den klassiska skämttidningen MAD från 60-talet: ”Vad alla besserwissrar behöver är ett kok stryk.”

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>