Språk

När man skriver använder man språk. Det är väldigt intressant. Det finns också språkliga farsoter. Det är också intressant!

SPRÅKLIGA FARSOTER 1:
Särskrivning

Om detta har skrivits så mycket att det knappt finns något att tillägga. Grundregeln i svenska är förstås ”särskriv inte!” Det som ofta händer när man särskriver är att det första ordet förvandlas till ett adjektiv. Klassiska exempel: ”Skum tomte” och ”Sjuk sköterska.”
Jag tycker nog att man kan skriva både ”fetsmäll” och ”fet smäll”. Då är det ok att första ordet är adjektiv. Men ”stjärn smäll” går förstås inte. Se upp med adjektiven, då är man i alla fall en bit på väg.

SPRÅKLIGA FARSOTER 2:
Borttappat ord

”Han kommer komma hem vid sextiden.”

Detta skrivsätt förekommer så ofta att det inte kan vara av misstag. Det är ett ord som är konsekvent borttappat. När man läser det står man på näsan, och det är inte bra, för det stoppar upp flytet i läsandet.

”Han kommer att komma hem vid sextiden.” Så heter det.

Var rädd om näsan! Tappa inte bort ”att”!

SPRÅKLIGA FARSOTER 3:
Brott mot subjektsregeln

”Efter att ha regnat i två dagar tittade solen fram.”
”Väl erkänd som brännvinsråvara började bonden odla potatis.”

Detta är brott mot subjektsregeln. Visst kan man med lite eftertanke förstå att det inte var solen som regnade och att det var potatisen, inte bonden, som var brännvinsråvara. Men det står faktiskt inte detta i texten.

”Efter två dagars ihållande regnväder tittade solen fram.”
”Väl erkänd som brännvinsråvara blev potatisen en av bondens viktigaste grödor.”

Nu är det rätt. Regnväder och solen är subjekt, liksom potatisen.

Vad säger subjektsregeln då? Lite uppstyltat: ”En satsförkortnings tankesubjekt måste syfta på samma sak som huvudsatsens grammatiska subjekt.” Detta har jag funnit på internet tillsammans med en del försök att hävda att subjektsregeln är obsolet (urmodig) eftersom man så ofta bryter mot den. Snacka om undanflykter.

Man sätter ihop en sats utan subjekt (efter att ha regnat i två dagar) med en annan sats som har ett subjekt (tittade solen fram). Då gäller subjektet ”solen” även för den ofullständiga satsen. Egentligen ganska enkelt. Kräver bara lite noggrannhet.

SPRÅKLIGA FARSOTER 4:
Ordledsavstavning

Första gången jag träffade på denna styggelse var i Nationalencyklopedins Ordbok. Vad nu, varför är alla ord fel avstavade? Jag hade aldrig hört talas om att man kunde göra det. I Svenska Akademins Ordlista fanns de fonetiska avstavningsreglerna samlade, enkelt och kortfattat. Lätta att tillämpa utan fel. Hur kan man göra fel i en hel ordbok?

Jag har senare förstått att även Svenska Akademin numera är smittad av denna farsot.

I tyska språket tillämpas traditionellt ljudenlig avstavning (även om det finns motkrafter). Därför kan även en svensk avstava tyska korrekt utan problem. Engelskan däremot förfaller tillämpa en form av ordledsavstavning. Därför kan inte ens en infödd engelsman avstava korrekt utan ordbok.

Grunden för ordledsavstavning är tanken att de delar som orden är uppbyggda av symboliserar begrepp, vilket är en total missuppfattning. Det som är det stora framsteget med vårt alfabetiska skrivsätt är just detta, att de skrivna orden och deras delar INTE symboliserar begrepp.

Långt tillbaka i tiden, när man ville meddela sig över avstånd som inte tillät skrikande, använde man sig av bilder. Menade man häst så ritade man en häst. Så småningom förenklade man bilden så att man fick fram en stiliserad bild av en häst men den betydde fortfarande häst. Detta kallas bildskrift.

Efter ytterligare stilisering kunde man inte längre känna igen de ursprungliga bilderna men man hade fortfarande ett tecken för varje begrepp. Detta kallas ideografisk skrift. Problemet är att man måste hålla en väldig massa tecken i minnet.

Nu hade man en dubbel uppsättning symboler. Dels det talade ordet ”häst” som alltså symboliserade häst, dels en skriven symbol som också betydde häst. Plus alla de andra hundratals dubblerade symbolerna som symboliserade andra begrepp.

Lösningen är av nobelprisklass. Det alfabetiska skrivsättet: Man skriver inte ner symbolen för häst. Man skriver ner ljuden i det talade ordet häst.  H-Ä-S-T.

Nu behöver vi bara cirka 30 tecken! De skrivna tecknen (grafemen) symboliserar ljuden i de talade orden (fonemen) som i sin tur symboliserar begreppet. Naturligtvis avstavar vi då också ljudenligt och inte efter de talade ljudens begreppsmässiga betydelse. Det är inte bara logiskt utan också mycket enklare!

Svenska Akademins Ordlista årgång 1985 får en hedersplats i bokhyllan och jag får köpa en större papperskorg. Nationalencyklopedins ordbok är en tjock ordning.

SPRÅKLIGA FARSOTER 5
Symmetrifel

”Han tog på sig skor, rock, hatt, gick ut och köpte en tidning.”

En uppräkning, ja, med ordet ”och” i sista mellanrummet. Men delarna är inte utbytbara. Visserligen tog han på sig både skor och rock och hatt men han tog inte på sig gick ut, och han tog inte på sig köpte en tidning. Det kallas symmetrifel. Det kan ligga ganska väl dolt och är inte alltid så uppenbart som här.

”Han tog på sig skor, rock och hatt och gick ut och köpte en tidning.” Så måste det bli.

SPRÅKLIGA FARSOTER 6
En media
En prestanda
En data

”Din dators prestanda är låg – fixa windowsfel omedelbart! Ladda ner!” blinkar en ful ruta på min skärm. Bortsett från att jag har en Mac som aldrig har sett röken av Windows så är detta ett exempel på en farsot som är mycket utbredd.

Media, data och prestanda är pluralformer. Singularformerna är medium, datum och prestandum. De är neutrum, inte reale (utrum). Även om singularformerna sällan eller aldrig används, är media, data och prestanda fortfarande pluralformer.

SPRÅKLIGA FARSOTER 7
En slags sort och ett sorts slag.

Det ser helt konstigt ut. Den obestämda artikeln hör ihop med det första ordet, inte det andra. Exempel:

En sorts slag och nästan lika blodigt som slaget vid Lützen.
(Inte ”ett sorts slag”)
Ett slags sortering, fastän väldigt slarvigt genomförd.
(Inte ”En slags sortering”)

Ett slag och en sort, heter det. Inte tvärtom!

SPRÅKLIGA FARSOTER 8
De och dem och dom

När man talar säger man ”dom” i 99 procent av fallen. Därför kan man kanske göra misstaget att tro att ”dom” alltid stavas ”dem”.
Det är inte sant. Men om man är osäker är det bäst att alltid skriva ”dom”.

”De” är subjektsformen, ”dem” är objektsformen. Eller lite mer praktiskt:

(Subjekt) såg (objekt).

Han såg henne.
Han såg honom.
Han såg dem.

De såg henne.
De såg honom.
De såg dem.
De såg mig.

Jag såg honom.
Jag såg henne.
Jag såg dem.

Tänk på att dem alltid står ensamt.

”Jag såg dem andra” kan man inte skriva.

 Jag såg de andra.
”De andra” är objekt.

”Jag såg dem vandra” går bra. Vandra är ett verb och hör inte till objektet. ”Jag såg de andra vandra” går också.

SPRÅKLIGA FARSOTER 9
Hans ensak.

Detta är väl inte en farsot ännu men jag har sett det på mer än ett ställe och det är kanske smittsamt.

Exempel:
”Han frågade henne om hon hade pratat med sin far och hon svarade att det inte var hans ensak.”

Va?

Att det är hans ensak betyder att det angår bara honom och ingen annan. Att det inte är hans ensak betyder att det angår honom och även andra. I exemplet är det alltså hennes ensak om hon inte vill berätta det för honom.

”Han frågade henne om hon hade pratat med sin far och hon svarade att det var hennes ensak.”

Så måste det vara, bevare mig väl, kors i krösamoset.

SPRÅKLIGA FARSOTER 10
Ett femtontal.

Det finns inget som heter ”ett femtontal” eller ”ett fjortontal” eller ”ett trettiofemtal”. Vårt räknesystem har basen tio, vilket betyder att det finns ”ental” (1–9), ”tiotal” (10–19), ”tjugotal” (20–29), ”trettiotal” (30–39) och så vidare. Mycket enkelt. ”Hundratal” (100–109) men inte ”hundranittontal”! ”Femtiotal” (50–59) men inte ”femtioelvatal”!

SPRÅKLIGA FARSOTER 11
Gemensam nämnare.

Få saker är helt unika. Mycket ofta kan man finna gemensamma drag, gemensamma egenskaper, gemensam grund till saker och ting, men varför ska det alltid vara en nämnare?

Ordet är lånat från matematiken. I ett allmänt bråk kallas talet ovanför strecket för täljare och talet under strecket för nämnare. I matematiken söker man ibland det som kallas ”minsta gemensam nämnare” när man räknar med bråktal. Uttrycket ”gemensam nämnare” eller ”den gemensamma nämnaren” finns inte. Det är ett missfoster.

Ändå är det ett uttryck som det dräller av i texter där man vill påpeka att någonting finns gemensamt hos det ena och det andra. Det förekommer i engelska också. Missfostervarianten heter ”the common denominator” men det korrekta uttrycket är ”the least common denominator” och inget annat.

Det bästa är kanske att inte använda uttrycket alls. Men om man vill använda det kan man åtminstone låta bli att använda det i tid och otid.

SPRÅKLIGA FARSOTER 12
Ultimata.

Det här är ett låneord från engelska där det heter ”ultimate”. På svenska heter det ”ultima” men det är nästan bortträngt av låneformen.

Hursomhelst, vad betyder det? De flesta tycks tro att det betyder detsamma som ”optimal” eller ”bäst”. Det gör det inte. Ultimat betyder ”slutgiltig”. Det innebär att man har kommit så långt som man definitionsmässigt kan komma inom ett begrepp. Det går alltså inte att utveckla vidare! Försiktighet anbefalles!

Köp alltså INTE ”det ultimata datorprogrammet”! Det betyder att det är absolut slutgiltigt, det kommer inga buggfixar, inga patchar, inga uppgraderingar, någonsin. Upphovsmännen har tagit sin hand ifrån det.

Så vill vi väl inte ha det?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>